behöver bara skriva lite, inget som behöver läsas & absolut inte kommenteras.

för 1,5 år sedan fick min mor nog, hon fick nog av mina ärr, min depreission, mina sömnlösa nätter, min blöta huvudkudde varje morgon, mina fruktansvärda utbrott såfort hon bad mig göra något.

vi sökte hjälp helt enkelt, hjälp.. något jag alltid varit för stolt för att be om innan, hmm..

pratade med psykolog & läkare, om & om igen fick jag sitta & berätta om hur jag mådde för olika personer, om & om fick jag känna vartenda dålig känsla jag någonsin känt, självhatet.. åh självhatet va värst.

direkt märkte dom att de va ganska akut med hjälp, fick ett par tabletter utskrivna dagen efter redan ''Zoloft'' det enda jag frågade när dom skrev ut dom ''går man upp i vikt?'' nej, ett blankt nej fick jag till svar.

någon vecka senare satte jag i en p-stav, märkte genast hur aptiten ökade, hetsätandet tills jag nästan spydde jag hade ingen botten helt enkelt. 

jag zombiefierades, jag kunde inte känna kärlek, glädje, sorg, längtan, hat, absolut ingenting & så hade jag de i ungefär ett år, vikten ökade konstant & jag kunde inte lista ut vad de va som va fel. ''du är i den åldern'' ''dom flesta tjejerna som är 18 går upp i vikt'', ursäkter efter ursäkter varje jävla dag. ett par månader & 15-20 kilo senare började jag slarva med tabletterna, oavsiktligt ofc, va ute & gick med en vän en snöig & isig dag nu i vintras & hen snubblar till på ett sjukt roligt sätt & jag börjar ASGARVA för första gången på ett år, alltså asgarva rakt från hjärtat & jag kunde inte sluta, känslan av lycka & värme spred sig över hela mig. jag stannade & kände hur tårarna började rinna ALLA känslor som går att känna slog mig som ett slag i ansiktet men den lyckan jag kände justdå övervann alla andra känslor, efter den dagen har jag aldrig ätit ett enda antideprisivt (?) piller igen.

sjulle slänga ut min sista kartong, ut trillar en lapp uttråkad som jag va började jag skummläsa ''biverkningar - ÖKAD APTIT'' men vad fan skulle jag göra jag hade ställt frågan ''går man upp i vikt'' & inte ''ökas aptiten'' dom hade förvrängt mina ord & där stod jag med inte ett enda klädesplagg som passade längre, ett självhat som jag aldrig känt innan, bristningar på höfterna & en obesrivlig klump i magen.

i februari började jag äta nyttigt & motionera, tänker inte gå in på några siffror osv men jag kan meddela att jag gått ner många kilo i vikt, det syns inte speciellt mycket med kläder på tyvärr men det kommer la antar jag, jag har en lång väg kvar men jag har nått mitt första mål att komma under en viss siffra.

har börjat få på mig vissa gamla kläder som va lite stora för mig förr, jag är påväg!

en depression kan bero på så många saker, min är ärftlig vilket betyder att detta är något jag får leva med i resten av mitt liv. en stor del av min släkt lider utav detta, enda skillnaden är att jag kämpar mig genom den på egen hand, inga tabletter bara jag & mina ibland fruktansvärda tankar.

jag ska inte ljuga jag mår inte alltid bra, det är olika från dag till dag men när de är dåligt så är de verkligen dåligt, utbrott, tårar massa tårar tills de inte finns några fler, jag vill rent ut sagt inte finnas mer, ibland kan de vara såhär flera dagar i veckan, ibland kanske bara en. Jag kämpar för att kunna le varje dag, inte bara med ansiktet utan med själen.

sitter & gråter som en idiot justnu detta gav mig tillbaka massa gamla känslor som jag bara stängt ute för jag inte orkar ta itu med det, samtidigt känns de som en enorm lättnad. jag är inte lycklig mestadels av tiden MEN jag är okej & okej är bra, okej är bättre än så mycket andra grejer, jag kan känna igen & de känns oftast som jag är påväg åt rätt håll.

tror inte någon orkade läsa genom detta haha,

& denna personen kommer aldrig se denna texten men jag vill tacka en person som är där för mig dagligen som gråter med mig, skrattar med mig, gör ALLT precis ALLT de finns ingenting hon inte hade gjort sålänge det varit möjligt & detta är min mamma, min underbara vackra mamma som får stå ut med så mycket mina dåliga dagar & det är något jag aldrig kommer förlåta mig själv för.

jag älskar dig så enormt mycket & jag kommer aldrig kunna ge tillbaka hälften av de du gett mig, vore de inte för dig kan jag garantera att jag inte hade funnits idag & jag har mycket kvar att leva för det vet jag idag, så mycket, jag har hela livet framför mig & det är tack vare dig jag kommer att få skaffa en familj, ett eget liv, stå på egna ben.

tack, tack & oändligt tack min ängel.

Varit uppe sen 7, duschat, plattat håret sminkat mig osv.. Va påväg till bussen vid 9 fick veta att de va nationella (gjorde de förra året) sen va jag påväg vid 10 igen till bussen så nära att jag såg den så fick jag veta att vi började kvart över tolv så fuck detta nu, hänger med ner & jobbar efter lunchen, nu ska jag bara plugga sålänge & glo glee. Åååååh vad irriterad jag är, kunde likaväl jobbat heldag...
Aja!